Jag syrafärgade två nystan entrådigt ullgarn för ett tag sen. Jag blev jättenöjd med färgningen och två nystan är precis lagom till en sjal. Så sjal fick det bli! Jag är inte mycket för att följa färdiga mönster och räkna. Att räkna kan göra vad som helst tråkigt, så det undviker jag som pesten. Så jag bestämde mig för ett enkelt mönster där trekantssjalen rätstickas från ena hörnet till det andra.

Med en decimeter kvar till mål inser jag att garnet inte kommer att räcka. The story of my life!! Många i min omedelbara närhet kan intyga att jag äger garn för ett helt liv (och ja, kanske även för kommande generation). Men märkligt nog så brukar jag ändå alltid hamna i situationen att ”jag har för lite garn…”

Krisläge alltså. Men vad göra? Ja, det finns bara en sak att göra. Man måste gilla läget, och gå in i kreativt problemlösarmode. Möjligheten att repa upp och börja om förkastade jag ögonblickligen. Jag har inget tvångsneurotiskt behov av att allt jag gör måste bli ’perfekt’ (dvs som planen såg ut vid projektstart), så dörren för improvisation stod öppen. Det var många år sen jag köpte nystanen, så troligen svårt att få tag på garn av samma sort. Och troligen ännu svårare att färga en härva till och få färgningen att stämma överens med de två första nystanen. Så vad återstår då? Jamen att ta ett helt annat garn, så klart! Så därför fick sista hörnet på sjalen blåa ränder…

Nej, den blev inte ’perfekt’. Men den passar mig, jag är inte heller perfekt. Vi har våra skavanker. Fast vi har värme också. Och en historia att berätta. Vi kommer att trivas bra tillsammans, min sjal och jag.