Jag har, i sanning, haft en svart garndag. Jag kan med tungt hjärta, och nu aningen avsvalnad rödglödgad ilska, konstatera att jag hittat ett garn jag inte inte inte gillar…
Men dagen började så bra! Jag monterade den nya tryckstången på stickmaskinen och den gjorde verkligen underverk!
Nålarna höll äntligen maskorna på plats! Inget trassel alls! Så vilket utmärkt tillfälle att ta det dyra fina 1-trådiga sidengarnet från Indien och sticka en halsduk, tänkte jag! Så jag gjorde iordning resårbädden för 1×1 resårstickning och satte igång…
Garnet var ganska övertvinnat och ville gärna trassla sig. Fast med lite tålamod och lugnt tempo gick det ändå ta sig vidare. Men så efter en meters stickande så tog nystanet slut och den sista garnstumpen halkade glatt igenom släden när garnspänningen försvann, och vips… Halsduken tappade maskor. Som vattendroppar trillade maskorna nerför stickningen, helt omöjliga att plocka upp. Efter en timme med eskalerande förtvivlan insåg jag det lönlösa i att försöka rädda stickningen och repade upp hela skiten. Vid den här tidpunkten tittade maken försynt in i mitt arbetsrum och undrade var morrandet kom ifrån. Det var i detta frustrerade tillstånd jag råkade välta korgen där resten av sidengarnet låg. När den dråsade i golvet så liksom delade nystanen på sig och ”trillade ur sig själva”! En kull speedade kattungar hade inte kunnat åstadkomma ett värre trassel! Jag borde ha kastat garnet i soporna i det här läget. Men jag satte mig för att försöka nysta upp det… Mörkare och mörkare tankar började cirkulera i mitt huvud…
Efter oförsvarligt lång tid sneglade jag på klockan och insåg till min stora frustration och förfäran att jag ägnat en halv dag åt detta dödsdömda vansinnesprojekt. Det var droppen som fick pms-bägaren att rinna över. Jag svär att det kom rök ur mina öron när jag med tändvätska i ena handen och garntrasslet i den andra smällde igen ytterdörren och tuttade eld på garnet ute på gården…
Jag berättade om den här tråkiga garnincidenten för min syster. Den roade henne kungligt. Dagen därpå berättade hon att hon upplevt samma frustration i en dispyt med ett apoteksbiträde. Som storasyster kände jag då att det var på sin plats att påpeka att i ett sånt läge är det fel att ta till tändstickor. Och i ärlighetens namn var det väl fel även i mitt fall. Det var dock med stor tillfredsställelse jag såg lågorna äta garnet och efteråt kände jag mig lättare till sinnes. Så fel eller ej, jag ångrar mig inte!!
Jag har dock en del sidengarn kvar som jag inte tänker ägna mer uppmärksamhet. Så om någon modig och tålmodig läsare vill försöka sig på att skapa något av de små nystan garn jag lyckades rädda, så varsågod! Till den som betalar portot skickar jag det som är kvar av det dyra, direktimporterade och handfärgade sidengarnet från Indien.
Jag försöker alltid hitta korn av lärdom och visdom i allt som händer. Efter en del grubblande har jag kommit fram till följande:
- Jag förstår numera värdet av att ha en fungerande tryckstång i stickmaskinen.
- Vid stickning med entrådigt garn trasslar det mindre om man tar garnet från utsidan av nystanet istället för från mitten.
- Ca en vecka före mens ber jag maken gömma allt i hemmet som inte skulle få passera inrikesflygets säkerhetskontroll.
intressant läsning antar att det ät praktiskt med stickmaskin ibland.
jag är intresserad utav sidengarnet om erbjudandet kvarstår (fast med min tur lär det inte vara så)
och jo jag är en kille som stickar lite i smyg
Hej Mikael!
Det var en annan läsare som hann före. Annars hade jag gärna skickat garnet till dig. Tycker det är kul att du stickar, för övrigt! Men inga mer ”smygmaskor” nu, Mikael. Stick ut, rätt och slätt! 😉